Miljöskydd

I den svenska miljölagstiftningen finns vissa principer, de allmänna hänsynsreglerna, som är viktiga att följa när man bedriver en verksamhet som kan påverka människor och miljö. De allmänna hänsynsreglerna finns i andra kapitlet i miljöbalken (1998:808).

• Kunskapskravet – Den som bedriver en verksamhet ska ha kunskap om verksamheten och hur den påverkar människor och miljö. Det är därför viktigt att man har koll på t.ex. vilka utsläpp som finns och andra störningar som kan förekomma, t.ex. buller.
• Försiktighetsprincipen – Finns det en misstanke om att verksamheten kan komma att påverka människor eller miljö, så ska man vidta de åtgärder som krävs för att minska risken. Det kan t.ex. röra sig om att förvara kemiska produkter så att de inte kan läcka ut i avloppet eller att bygga in kompressorer och liknande så att risken för buller minskar.
• Produktvalsprincipen – Alla som använder kemiska produkter av olika slag måste välja de kemiska produkter som är mindre farliga för människor och miljö, om det finns sådana alternativ. Man ska aktivt arbeta med att ta bort farliga kemiska produkter i sin verksamhet och ersätta dem med mindre farliga.
• Hushållningsprincipen och kretsloppsprincipen – Alla som bedriver en verksamhet ska hushålla med både råvaror och energi, t.ex. genom att återanvända material, minska spill i produktionen och minska energianvändningen. Man ska också i första hand använda förnybara energikällor.
• Lokaliseringsprincipen – En verksamhet ska alltid bedrivas på den plats som är mest lämplig. Det är t.ex. inte lämpligt att bedriva en bullrande industri eller en verksamhet där det kan uppstå lukt nära bostäder, skolor eller sjukhus.

Alla som bedriver en miljöfarlig verksamhet ska enligt miljöbalken hela tiden planera och kontrollera sin verksamhet, för att minska risken för en negativ påverkan på människor och miljö. Detta kallas i lagstiftningen för egenkontroll.

Kravet på egenkontroll gäller för alla typer av verksamheter, men det finns särskilda bestämmelser för de verksamheter som är anmälnings- eller tillståndspliktiga i förordning (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll, den s.k. ”egenkontrollförordningen”.

Enligt egenkontrollförordningen ska den som bedriver en verksamhet göra följande:

• Fördela det organisatoriska ansvaret som gäller för verksamheten enligt gällande miljölagstiftning och beslut inom miljöområdet. Fördelningen ska vara fastställd och dokumenterad.
• Kontrollera att utrustning hålls i gott skick. Kontroller ska ske fortlöpande och rutinerna ska vara skriftliga.
• Undersöka och bedöma riskerna med verksamheten samt dokumentera resultaten. Riskbedömningen ska ske fortlöpande och systematiskt.
• Upprätta en förteckning av kemiska produkter och biotekniska organismer, som kan innebära risker. Förteckningen ska innehålla namn, miljöklassificering, användningsområde, hur mycket som används per år samt information om dess miljö- och hälsoskadlighet. Miljöförvaltningen i Landskrona rekommenderar att kemikalieförteckningen även innehåller de ämnen som ingår i de kemiska produkterna, en s.k. utökad kemikalieförteckning. Exempel på en utökad kemikalieförteckning.
• Omgående underrätta tillsynsmyndigheten (miljöförvaltningen eller länsstyrelsen) vid en driftsstörning eller liknande händelse som kan leda till att människor eller miljö påverkas.

Viktigt att komma ihåg är att egenkontrollen ska vara ett förhållningssätt inom verksamheten snarare än ett dokument som samlar damm på kontoret. Egenkontrollen ska inte vara något som görs en gång och sedan glöms bort. Det ska istället bestå av levande dokument används i den dagliga verksamheten. Vägledning kring hur man upprättar sin egenkontroll finns i handbok 2001:3 från Naturvårdsverket.

Tillståndsprövning

De verksamheter som anges med tillståndsplikt A eller B i miljöprövningsförordningen (2013:251)behöver ha tillstånd innan de får påbörjas. Att söka tillstånd är en omfattande process och tillståndet söks antingen hos miljöprövningsdelegationen vid länsstyrelsen (B) eller hos mark- och miljödomstolen (A). Information om hur tillståndsprocessen går till och vad en tillståndsansökan ska innehålla finns på länsstyrelsens hemsida.

Anmälan av miljöfarlig verksamhet

De verksamheter som anges med anmälningsplikt C i miljöprövningsförordningen (2013:251) måste anmälas till miljöförvaltningen minst 6 veckor innan de får påbörjas. Anmälan ska ske på en särskild blankett och måste innehålla all relevant information ur miljösynpunkt som behövs. Vid behov kommer miljöförvaltningen att begära in kompletteringar till anmälan. Är ni osäkra på vad er anmälan om miljöfarlig verksamhet ska innehålla så kan ni kontakta miljöförvaltningen.

Miljöförvaltningen tar ut en prövningsavgift för handläggning av en anmälan av en miljöfarlig verksamhet. Avgiften beror på vilken typ av verksamhet det rör sig om och vilken omfattning verksamheten har. Mer information om våra avgifter finns under avsnittet ”Tillsyn och avgifter” nedan.

Miljörapport

Tillståndspliktiga verksamheter måste varje år lämna in en miljörapport om verksamheten. Rapporten ska lämnas in senast den 31 mars året efter det år som miljörapporten handlar om och lämnas in genom SMP, Svenska Miljörapporteringsportalen. SMP ägs av länsstyrelserna i Sverige och Naturvårdsverket. Tillsynsmyndigheten, dvs. miljöförvaltningen eller länsstyrelsen hämtar rapporten från SMP, så verksamheten behöver inte skicka in någon kopia.

Mer vägledning om vad miljörapporten ska innehålla finns på Naturvårdsverkets hemsida.

Årsrapport

Verksamheter som inte är tillståndspliktiga kan ändå ha fått ett beslut från miljöförvaltningen om att årligen lämna in en årsrapport. Årsrapporten ska lämnas in senast den 31 mars året efter det år som rapporten handlar om. Miljöförvaltningen rekommenderar att ni använder er av den färdiga blankett som finns i etjänsteportalen (Miljöfarliga verksamheter - blankett för årsrapport), eftersom den ger stöd angående vilka uppgifter vi behöver få in från er.

Denna årsrapport omfattar inte köldmedia. För mer information om den årliga köldmedierapport som ska lämnas in, läs på sidan om kemikaliehantering.

Det finns både svensk och europeisk lagstiftning för olika miljöfrågor som är relevanta för miljöfarliga verksamheter.

Svensk lagstiftning

Den svenska miljölagstiftningen finns i huvudsak i miljöbalken (1998:808) och de förordningar och föreskrifter som har meddelats med stöd av miljöbalken. På Naturvårdsverkets hemsida om miljöbalken finns en lista över miljöbalkens kapitel och de förordningar och föreskrifter som är kopplade till dem.

EU-lagstiftning

EU-lagstiftningen består antingen av förordningar eller direktiv. EU-förordningarna är direkt gällande och gäller därför parallellt med den svenska lagstiftningen. EU-direktiv förs in i den svenska lagstiftningen, t.ex. genom ändringar i miljöbalken eller andra lagar. Ett exempel på en EU-förordning inom miljöområdet som är direkt gällande i Sverige är den europeiska kemikalielagstiftningen Reach (EG) nr 1907/2006.

Mer information om EU-lagstiftning inom miljöområdet finns på Naturvårdsverkets hemsida om EU-lagstiftning. Här finns också länkar till de olika EU-direktiv och EU-förordningar som finns i dagsläget.

Tillsyn

Miljöförvaltningen bedriver tillsyn på alla typer av verksamheter som kan påverka miljön eller människors hälsa. På vissa större verksamheter är det länsstyrelsen som bedriver tillsynen.

Tillsyn kan riktas mot vem som helst som orsakar en risk för människors hälsa eller för miljön, oavsett om det är privatpersoner, företag eller andra typer av organisationer. Syftet med tillsynen är att kontrollera att lagstiftningen följs, men också att ge rådgivning och att driva samhället mot en långsiktigt hållbar utveckling.

Tillsyn kan ske i många olika former, t.ex. genom platsbesök, men också genom att vi begär in specifika uppgifter eller granskning av miljö- och årsrapporter.

Tillsyns- och prövningsavgifter

Miljöförvaltningens tillsyn är inte skattefinansierad. Samma sak gäller för en stor del av svenska myndigheters tillsyn. Istället tas avgifter ut, där den som får tillsyn ska betala. Tanken är att den som skapar ett behov av tillsyn ska stå för de kostnader som uppstår i samhället.

Det är kommunfullmäktige som beslutar om avgiften och dess storlek. Den nu gällande taxan är baserad på den taxa som framtagen av Sveriges kommuner och Landsting (SKL).

Miljöfarliga verksamheter omfattas antingen av en fast årlig tillsynsavgift, eller en timbaserad avgift. Hur mycket man ska betala beror på vilken typ av verksamhet det är och vilken omfattning verksamheten har. Det finns också fasta avgifter för handläggning av olika ansökningar om tillstånd eller anmälningar. En lista över dessa avgifter finns i bilaga 1 till taxan.

Hur bestäms tillsynsavgiften?

Tillsynsavgiften är en schablonavgift som baseras på hur stort tillsynsbehov en viss typ av verksamhet bedöms behöva. Tillsynsavgiften är uppbyggd av tre delar:

• Grundavgift
• Riskklassning
• Erfarenhetsbedömning

Grundavgiften bestäms av verksamhetens art och storlek. I bilaga 2 i taxan finns en tabell som definierar hur stor grundavgiften ska vara för olika typer av verksamheter.

Vissa verksamheter har särskilda risker, t.ex. att de ligger nära bostäder, eller använder särskilt farliga kemiska ämnen. När tillsynsavgiften fastställs, så tar miljöförvaltningen hänsyn till sådana särskilda risker genom en riskklassning. I riskklassningen tilldelas verksamheten olika riskpoäng, som sedan läggs ihop med grundavgiften. Denna summa avgör vilken fast årlig avgift som verksamheten ska betala, eller om verksamheten ska betala en timbaserad tillsynsavgift i stället.

Efter varje ordinarie tillsynsbesök i de verksamheter som omfattas av en fast årlig avgift, gör miljöförvaltningen en erfarenhetsbedömning av hur väl verksamheten arbetar med de frågor som rör miljö och människors hälsa. Har verksamheten t.ex. en god egenkontroll som följs och tidigare anmärkningar har åtgärdats på ett bra sätt, kan den totala tillsynsavgiften för nästkommande år sänkas. På det viset får de verksamheter som aktivt arbetar med frågor som rör människors hälsa och miljön möjlighet att påverka tillsynsavgiften.

Erfarenhetsbedömningen kan också medföra en extra tillsynsavgift för de verksamheter som inte arbetar aktivt med dessa frågor, eller verksamheter där så pass allvarliga brister upptäcks att det behövs ytterligare tillsyn.

För mer information om hur taxan är utformad, läs SKLs information om upplägget i taxan.