Hälsoskydd

I den svenska miljölagstiftningen finns vissa principer, de allmänna hänsynsreglerna, som är viktiga att följa när man bedriver en verksamhet som kan påverka människor och miljö. De allmänna hänsynsreglerna finns i andra kapitlet i miljöbalken (1998:808).

• Kunskapskravet – Den som bedriver en verksamhet ska ha kunskap om verksamheten och hur den påverkar människor och miljö. 
• Försiktighetsprincipen – Finns det en misstanke om att verksamheten kan komma att påverka människor eller miljö, så ska man vidta de åtgärder som krävs för att minska risken. Det kan t.ex. röra sig om att förvara kemiska produkter så att de inte kan läcka ut i avloppet eller att använda sig av rätt utrustning för att begränsa risken för hörselskador om det förekommer hög musik i verksamheten.
• Produktvalsprincipen – Alla som använder kemiska produkter av olika slag måste välja de kemiska produkter som är mindre farliga för människor och miljö, om det finns sådana alternativ. Man ska aktivt arbeta med att ta bort farliga kemiska produkter i sin verksamhet och ersätta dem med mindre farliga.
• Hushållningsprincipen och kretsloppsprincipen – Alla som bedriver en verksamhet ska hushålla med både råvaror och energi, t.ex. genom att återanvända material, minska spill och minska energianvändningen. Man ska också i första hand använda förnybara energikällor.
• Lokaliseringsprincipen – En verksamhet ska alltid bedrivas på den plats som är mest lämplig. Det är t.ex. inte lämpligt att starta upp en skola för små barn i ett industriområde.

Alla som driver en verksamhet som kan medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön ska enligt miljöbalken fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga olägenheter.

Egenkontroll innebär att verksamhetsutövaren ska ha kontroll över att miljöbalkens bestämmelser följs och att verksamhetens påverkan på hälsan och miljön övervakas. Du som driver en verksamhet ska enligt miljöbalken ha den kunskap som behövs för att skydda människor och miljö mot olägenheter. Viktiga aspekter är bl.a. städrutiner, god hygien för att undvika smittrisker, allergifrågor, luftkvalitet, legionella, buller, avfallshantering, energismarta lösningar och kemikalieval.

Hur omfattande egenkontroll du behöver beror på verksamheten, till exempel vilka risker som finns och hur många anställda du har. Rutiner i egenkontrollen beskriver vanligtvis vad som ska göras, vem som ska göra det, hur arbetet ska utföras, när det ska utföras och när det är lämpligt att detta dokumenteras. Fördelar med egenkontrollen är att den underlättar för personalen genom att den innehåller rutiner och riktlinjer som gäller inom de olika arbetsområdena på arbetsplatsen. Därtill blir verksamheten lättare att följa upp, brister upptäcks innan de får allvarliga effekter samt att ansvaret är tydligt fördelat. Egenkontrollen är ett sätt att dokumentera resultatet av hälso- och miljöarbetet och kan redovisas för tillsynsmyndigheten vid förfrågan. 

Exempel på vad som bör ingå i egenkontrollen:

• Ansvarsfördelning mellan verksamhetsutövare och eventuell fastighetsägare
• Rutiner för fortlöpande underhåll av lokaler och inredning.
• Rutiner för städning, rengöring och skötsel av lokaler och utrustning
• Rutiner för upprätthållande av god hygien
• Rutiner vid misstanke om smitta eller annan olägenhet för människors hälsa.  
• Fortlöpande bedömningar av verksamhetens risker från hälso- och miljösynpunkt.
• Rutiner för hantering av kemiska ämnen.
• Rutiner för kontroll av avfallshanteringen.

Dokumenterad egenkontroll för anmälningpliktiga verksamheter

Den som yrkesmässigt bedriver en anmälningspliktig verk­samhet ska utöver det generella kravet i miljöbalken dessutom följa sär­skilda regler enligt förordningen om verksamhetsutövares egenkontroll. Anmälningspliktiga verksamheter ska ha en dokumenterad egenkontroll. Egenkontrollen ska finnas skriftlig på plats när miljöförvaltningen gör inspektion. 

Viktigt att komma ihåg är att egenkontrollen ska vara ett förhållningssätt inom verksamheten snarare än ett dokument som samlar damm på kontoret. Egenkontrollen ska inte vara något som görs en gång och sedan glöms bort. Det ska istället bestå av levande dokument används i den dagliga verksamheten. Vägledning kring hur man upprättar sin egenkontroll finns i handbok 2001:3 från Naturvårdsverket.

Anmälningsplikt inom hälsoskyddet baseras främst på hygieniska skäl och på smittspridning. Vilka verksamheter som omfattas av hälsoskydd framgår av 38 § i förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.

Du måste göra en anmälan till miljönämnden om du ska driva eller arrangera verksamhet i lokaler där:

• allmänheten yrkesmässigt erbjuds hygienisk behandling som kan innebära risk för blodsmitta (risk för blodsmitta förekommer genom användning av skalpeller, akupunkturnålar, sprutor, lansetter, piercingsverktyg eller andra liknande skärande eller stickande verktyg)
• bassängbad förekommer - inomhus och utomhus, bubbelpool eller bassängbad.
• undervisning bedrivs i en lokal

Vi listar här nedanför några vanliga hälsoskyddsverksamheter, baserat på ifall de är anmälningspliktiga eller inte:

Anmälningsplikt

• Tatuering och piercing
• Fotvård
• Akupunktur
• Undervisningslokal (förskola, öppen förskola, fritidshem, öppen fritidsverksamhet, förskoleklass, grundskola, grundsärskola, gymnasieskola, gymnasiesärskola, specialskola, sameskola eller internationell skola)
• Solarier
• Badanläggningar/bassängbad
• Mikronålning

Ej anmälningsplikt

• Hudvård och skönhetsbehandling
• Massage/kroppsbehandlingar
• Frisörer
• Vårdlokaler (tex äldreboende, sjukhem, servicehus, ungdomsvårdsskolor, behandlingshem för missbrukare, gruppbostäder och servicebostäder för funktionshindrade)
• Tillfälliga boende så som hotell, Bed ´n breakfast, vandrarhem
• Idrottsanläggningar och gym
• Campingar
• Laserbehandlingar
• Diatermi
• Öronhåltagning enligt Blomdahlsmetoden

Miljöbalken och dess följdförfattningar gäller även för verksamheter som inte är anmälningspliktiga, men det är bara de anmälningspliktiga som omfattas den s.k. egenkontrollförordningen (se mer om egenkontroll längre upp på sidan).

FAQ - anmälningsplikt eller inte?

På Socialstyrelsens webbplats finns frågor och svar om anmälningsplikten enligt miljöbalken.

Anmäl i god tid

Anmälan ska göras minst sex veckor innan verksamheten startar. Anmälan görs till miljöförvaltningen genom den här blanketten.

Vid anmälan granskas om lokalen är anpassad för den avsedda verksamheten. Det ställs olika krav för olika typer av verksamheter. Till exempel bedöms lokalens utformning, ventilation, rengörbara ytor, tillgång till dusch och handtvättmöjligheter, toaletter samt avfallshantering. Om du senare förändrar verksamheten, bygger om eller bygger till befintliga lokaler så ska även detta anmälas.

Om lokalen tas i bruk innan man gjort anmälan (eller om anmälan kommer in för sent) måste man betala en miljösanktionsavgift på 3000 kr.

Egenkontroll och andra krav på verksamheten

Anmälningspliktiga verksamheter har krav på sig att ha en dokumenterad egenkontroll, vilket innebär att egenkontrollen ska finnas skriftlig på plats när miljöförvaltningen gör tillsyn. Egenkontrollens omfattning ska anpassas efter verksamhetens storlek och syfte. Se mer information om egenkontroll längre upp på sidan.

Mer information om vilka krav som ställs på olika typer av hälsoskyddsverksamheter finns på sidan om branscher inom hälsoskydd.

Tillsyn

Miljöförvaltningen bedriver tillsyn på alla typer av verksamheter som kan påverka miljön eller människors hälsa. På vissa större verksamheter är det länsstyrelsen som bedriver tillsynen.

Tillsyn kan riktas mot vem som helst som orsakar en risk för människors hälsa eller för miljön, oavsett om det är privatpersoner, företag eller andra typer av organisationer. Syftet med tillsynen är att kontrollera att lagstiftningen följs, men också att ge rådgivning och att driva samhället mot en långsiktigt hållbar utveckling.

Tillsyn kan ske i många olika former, t.ex. genom platsbesök, men också genom att vi begär in specifika uppgifter, utredningar eller rapporteringar.

Tillsyns- och prövningsavgifter

Miljöförvaltningens tillsyn är inte skattefinansierad. Samma sak gäller för en stor del av svenska myndigheters tillsyn. Istället tas avgifter ut, där den som får tillsyn ska betala. Tanken är att den som skapar ett behov av tillsyn ska stå för de kostnader som uppstår i samhället.

Det är kommunfullmäktige som beslutar om avgiften och dess storlek. Den ändrades senast genom beslut som togs den 15 december 2014 (§ 166) och du hittar den här. Den nu gällande taxan är baserad på den taxa som framtagen av Sveriges kommuner och Landsting (SKL).

Hälsoskyddsverksamheter omfattas antingen av en fast årlig tillsynsavgift, eller en timbaserad avgift. Hur mycket man ska betala beror på vilken typ av verksamhet det är och vilken omfattning verksamheten har. Det finns också fasta avgifter för handläggning av olika ansökningar om tillstånd eller anmälningar. En lista över dessa avgifter finns i bilaga 1 till taxan.

Hur bestäms tillsynsavgiften?

Tillsynsavgiften är en schablonavgift som baseras på hur stort tillsynsbehov en viss typ av verksamhet bedöms behöva. Tillsynsavgiften är uppbyggd av tre delar:

• Grundavgift
• Riskklassning
• Erfarenhetsbedömning

Grundavgiften bestäms av verksamhetens art och storlek. I bilaga 2 i taxan finns en tabell som definierar hur stor grundavgiften ska vara för olika typer av verksamheter. Listan är lång, och hälsoskyddsverksamheter finns i slutet av listan.

Vissa verksamheter har särskilda risker, t.ex. de som använder särskilt farliga kemiska ämnen eller om det förekommer delverksamheter där smittorisken är extra hög, som varmvattenbassänger. När tillsynsavgiften fastställs, så tar miljöförvaltningen hänsyn till sådana särskilda risker genom en riskklassning. I riskklassningen tilldelas verksamheten olika riskpoäng, som sedan läggs ihop med grundavgiften. Denna summa avgör vilken fast årlig avgift som verksamheten ska betala, eller om verksamheten ska betala en timbaserad tillsynsavgift i stället.

Efter varje ordinarie tillsynsbesök i de verksamheter som omfattas av en fast årlig avgift, gör miljöförvaltningen en erfarenhetsbedömning av hur väl verksamheten arbetar med de frågor som rör miljö och människors hälsa. Har verksamheten t.ex. en god egenkontroll som följs och tidigare anmärkningar har åtgärdats på ett bra sätt, kan den totala tillsynsavgiften för nästkommande år sänkas. På det viset får de verksamheter som aktivt arbetar med frågor som rör människors hälsa och miljön möjlighet att påverka tillsynsavgiften.

Erfarenhetsbedömningen kan också medföra en extra tillsynsavgift för de verksamheter som inte arbetar aktivt med dessa frågor, eller verksamheter där så pass allvarliga brister upptäcks att det behövs ytterligare tillsyn.

För mer information om hur taxan är utformad, läs SKLs information om upplägget i taxan.

Rätten till rökfria miljöer 

Den som inte röker har rätt till rökfria miljöer. Tobaksrök är giftigt och bidrar till en mängd hälsorelaterade problem. Rökning ökar till exempel risken för lungcancer, hjärt- kärlsjukdomar och lungsjukdomen KOL. I tobakslagen står det på vilka platser som rökning är förbjuden. Syftet med lagen är att minska rökningen men också för att skapa rökfria miljöer samt att hindra eller fördröja att barn och ungdomar börjar röka. I Sverige är det förbjudet att röka på förskolor, skolor, sjukhus, restauranger och i andra lokaler som är öppna för allmänheten. 

Rökförbud i skolor och fritidshem

Det är förbjudet att röka i lokaler som är avsedda för barnomsorg och skolverksamhet, samt på skolgårdar och på motsvarande områden vid förskolor och fritidshem. Rökrutor får inte finnas.

Rökfritt på restauranger och ”inbyggda uteserveringar”

Alla restauranger och andra serveringsställen ska vara rökfria, utom när servering sker utomhus. Vad som ska tolkas som "utomhus" beskrivs inte i detalj i lagen, utan får avgöras från fall till fall.   Det går att inrätta speciella rökrum, men man får inte ta med vare sig mat eller dryck in i rökrummet. En förutsättning för det är att röken inte påverkar de utrymmen som ska vara rökfria.

Lokaler för hälso- och sjukvård

Rökförbud gäller i alla utrymmen inom hälso-, sjuk- och tandvård som används eller passeras av patienter. Ett undantag är lokaler för samtalsterapi, där det kan finnas skäl för att tillåta rökning.

Hotell och liknande

Hotell, motell och pensionat ska kunna erbjuda rökfria rum. Rökförbud ska även gälla i foajéer, trappor, hissar med mera. Man kan dock avsätta särskilda rum där rökning får ske.

Rökning är förbjuden i lokaler som är öppna för alla, som exempelvis butiker, banklokaler, serviceinrättningar och biografer. Man får inte heller röka i inrikes kollektivtrafik, eller i väntsalar, biljetthallar och andra lokaler som är avsedda att användas av resande. Man kan dock inrätta särskilda rökutrymmen, både i till exempel väntsalar och på tåg. Ansvaret för att rökförbudet följs har den som äger eller driver verksamhet i lokalen. Om du störs av rökning i en lokal eller på en plats som ska vara rökfri ska du ta upp det med innehavaren. Om det inte blir någon bättring kan du vända dig till miljöförvaltningen.

 Miljöförvaltningen ska utföra tillsyn för att kontrollera att rökförbud följs, på bland annat ”inbyggda uteserveringar” och skolor.

Mer information

Läs mer genom att söka på rökfria miljöer på Folkhälsomyndighetens hemsida.